Historik Kämpinge

Utdrag ur 1697 års karta över Kämpinge by, Räng socken.

Kämpinge by i Räng socken

I Räng socken finns för närvarande 85 registrerade forn- och kulturlämningar. Flertalet utgörs av fyndplatser och boplatser som ligger dolda under markytan, men här finns även monumentala stenkammargravar och högar. Många mindre framträdande fornlämningar tros ha blivit bortodlade redan under 1800-talet, något som intensifierades under 1900-talet med dess djupgående plogar.

Fiskeläge troligen först på plats

Kämpinge är känt i skriftliga källor sedan år 1367 då det skrevs Kæmpinge. Ortnamn som slutar på -inge härrör i regel från folkvandringstid, till och med vikingatid. Det har troligen funnits ett fiskeläge någonstans längs kusten i Kämpinge. År 1610 nämns nämligen Kiempinge Leÿe. Sillfisket var under medeltiden en mycket viktig näring och bidrog starkt till att städerna Skanör och Falsterbo grundades. På Gerhard Buhrmans karta över Skåne från år 1684, den första svenska kartan över Skåne, är bynamnet markerat liksom städerna Skanör och Falsterbo.

Utdrag ur Gerhard Burhmans karta över Skåne år 1684.

Det började med en klunga gårdar

Den äldsta kartan över byn Kämpinge är upprättad år 1699. Tolv gårdar låg då i en klunga i den nordvästra delen av byn och en bit österut låg en gård för sig själv. Kämpinge ödekyrka låg strax utanför byns centrum. Kyrkan uppfördes troligen på 1400-talet, men upphörde att vara kyrka redan år 1632. Stora problem med flygsand kan ha bidragit till att kyrkan lades ner, men sägner berättar också att Kämpingeborna var ointresserade av kyrkogång.

Ogudaktiga invånare

Den sist verksamme prästen på orten Hans Nielson ska enligt sägnen varit trött på Kämpingebornas fallenhet för alkohol, slagsmål och spel istället för andakt, och en söndag i predikstolen ropade han: ”O Gud, förstör detta tempel och låt mig slippa se detta förstockade folk mera!” Enligt sägnen blev Hans bönhörd, men inte på det sätt han tänkt; han blev blind och dog utfattig 72 år gammal, några månader innan kyrkan övergavs. Gravplatsen blev inte i Kämpinge utan vid Maglarps kyrka där han tidigare varit präst. Vid arkeologiska utgrävningar vid Kämpinge kyrka år 1987 påträffades endast nio gravar, vilket antyder att kyrkogården använts under en relativt kort period. Idag finns inga synliga murar efter kyrkobyggnaden utan platsen är markerad med lagda stenar och ett träkors.

1697 års karta över Kämpinge

Almaregården var gård nummer åtta

Gård nummer åtta låg på Almaregårdens nuvarande tomt. Gården är schablonmässigt utritad och visar inte hur den såg ut i verkligheten, men byggnaden var sannolikt uppförd i korsvirke med glestimrade och lerklinade väggar av ris. Detta byggnadsskick var typiskt för den skogfattiga slättbygden. Halmtaken var ryggade med torv och vissa likheter fanns med byggnadsskicket på Själland, Mön och Borgholm. Enligt den tillhörande karthandlingen fanns det varken kvarnar eller humlegårdar i byn. Åkermarken, tillsammans med en mindre areal ängsmark, var indelad i tre separata vångar ingärdade med vallar. Årligen såddes två av vångarna och den tredje låg i träda och användes som betesmark. Detta system växlade om så att varje vång låg i träda vart tredje år. Råg och korn var de grödor som nämndes i handlingarna.

Vall med tång som armering

Den sydvästra vångagränsen som sträckte sig från gårdarna ner mot kusten är än idag synlig som en vall. Denna vall var uppförd av sand och tång eller torv och tång där tången fungerade som armering. Den avgränsade vången från utmarken, det vill säga betesmarken, bredde ut sig på Skanörs ljung och ljungmarkerna i nordväst. Markerna närmast kusten och ett område vid nuvarande Rängs sand användes också som betesmark. Betesmarkerna på Skanörs ljung nyttjades gemensamt av Skanör och Falsterbo, byarna Kämpinge, Stora och Lilla Hammar samt Räng.

Problem med flygsand

I karthandlingen lyfter man fram de ständiga problemen med flygsanden. En särskild beskrivning från år 1761 behandlade just flygsandsproblematiken och man gjorde en kartering över det värst drabbade området som sträckte sig från Falsterbo i väster till Kämpinge by längst i öster. Spridningen av flygsand kan ha ett samband med att grässvålen skars upp till torv, vilket bland annat redovisas i landeboken år 1569. Ljungen trivdes bra på dessa sandiga marker. Hülphers skriver följande om Kämpinge i sin resedagbok år 1759: ”Byn låg såsom i en snödriva, flygsanden hade här gruveligen grassera. Pilträd voro til skydd allt omkring planterade, men alla ägor häromkring voro av sanden fördärvade.”

Vänster: 1785 års karta över Kämpinge.
Höger: Skånska rekognosceringskartan från 1810-talet.

Plantering av pil gav virke

Enligt lantmätare Lorents Gillbergs beskrivning av Malmöhus län år 1765 hade byn sandig, skarp och ringa åker och äng. Här utvanns torv och det fanns ett kalkstensbrott, men det är okänt var detta låg. Torvtäkten gjordes på betesmarkerna och kritiserades starkt av bland annat Linné som ansåg att den bidrog till problemen med flygsand. Torven användes både till hägnader och för att rygga halmtak, det vill säga lägga överst på nocken för att låsa halmen. Gillberg nämner också att det fanns en ”wacker pilplantering” vid byn. Att plantera pil var ett led i 1700-talets kampanj att motverka de bristande virkestillgångarna.

Indelning i vångar

I samband med att ett storskifte påbörjades år 1785, upprättades en karta över byn. Tio av gårdarna var då kronohemman, det vill säga de låg under staten. Två ägdes av Lunds domkyrka och en av gårdarna var utsocknes frälse. Nuvarande Almaregården hade ännu nummer åtta och var ett kronohemman. Jämfört med det sena 1600-talets karta var mycket sig likt. Markerna var på samma sätt som tidigare indelade i tre vångar som kallades Sandwången i nuvarande Rängs sand, Östra wången längst i öster samt Wästra wången mot kusten.

Vångalaget – ett komplicerat nätverk

Betesmarkerna som sträckte sig söder om den nuvarande landsvägen längs kusten kallades Giären. En tydlig gärdesgård av något slag var som tydligast utritad mot betesmarken i nordväst. Gränserna mot de omgivande byarna var däremot inte markerade med några hägnader eftersom Kämpinge troligen ingick i vångalag med dessa. Vångalaget var ett komplicerat nätverk som kunde omfatta byarna i flera socknar. I och med den ständiga bristen på hägnadsmaterial, minimerade man samtidigt omfattningen av hägnader. Ett stråk längs vägen från byn och österut förbi gård nummer nio, angavs som fädrift. Här leddes betesdjuren till betet vid Rängs sand som betraktades som allmän mark. Den nuvarande trädgården på baksidan av Almaregården ingick som en del i fädriften.

Gräns mellan odlingsmark och ljungmark

På skånska rekognosceringskartan från 1810-talet framträder gränsen mellan odlingsmarken och ljungmarkerna i väster väldigt tydligt. Kämpinge by ligger precis på denna gräns. Vid den här tiden låg fortfarande gårdarna samlade i byarna Kämpinge, Stora Hammar och Räng. Stävie by hade däremot genomfört skiftet och dess gårdar låg utspridda i landskapet. Enligt de detaljerade statistiska uppgifterna som tillhör denna karta fanns det år 1815 199 män och 225 kvinnor i Räng socken. Därtill fanns 200 hästar, 100 oxar, 109 kor, 100 ungdjur och 300 får. Socknens åkermark uppgick till 900 tunnland varav 2/3 såddes varje år. Råg, korn, havre, blandsäd, ärter och en mindre del potatis odlades. Korn, blandsäd och ärter hade den största avkastningen.

I samband med enskiftet blev de raka linjerna karaktäristiska för landskapet.

Enskiftet genomförs

1814 påbörjades ett enskifte av Kämpinge bys ägor. Antalet gårdar som var utsocknes frälsegårdar – arrendegårdar – hade ökat i antal sedan storskiftet. Gårdsnumren hade också förändrats jämfört med de äldre uppgifterna. Nuvarande Almaregården, som tidigare hade nummer åtta, angavs på kartan som nummer tre. Nytt skifte till nummer åtta motsvarade istället Kämpingegårdens marker i nordost. Som ett resultat av skiftet flyttades ett fåtal gårdar ut från byns centrum och markerna delades i solfjäderformade skiften.

Möjlighet att ansvara för sin egen gård

De nya fastighetsgränserna drogs med raka linjer, utan vare sig anpassning eller anknytning till äldre strukturer. Nya, raka vägar drogs också i de nya gränserna, till exempel den sydostliga vägen från gården mot kusten. I och med den nya fastighetsindelningen tappade vångalaget sin betydelse. Varje brukare fick sin egen fastighet och egen hägnadsskyldighet. Sannolikt var det en stor omställning att gå från ett oerhört systematiserat och kontrollerande vångalag, med lång tradition, till ett helt eget ansvar. Samtidigt blev naturligtvis möjligheterna att nyodla och utveckla sin fastighet efter eget huvud betydligt större.

Början till badort

Ungefär hundra år senare, kring 1910-talet, framträder de raka linjerna och ett nästan helt och hållet uppodlat åkerlandskap på häradskartan. Gränsen är emellertid skarp mot ljungmarkerna i väster. På de tidigare helt obebyggda smala torvlotterna hade mindre hus börjat uppföras – en början på badortslandskapet Höllviken. Den äldre lottindelningen lever i viss mån ännu kvar i det moderna gatunätet genom dess sträckningar och riktningar.

Landskapet kring Kämpinge by, häradskartan 1910-talet

Dagens Kämpinge

Kämpinge by ligger både kustnära och storstadsnära, mitt i en aktiv odlingsbygd med expansiva bostadsområden i närområdet. Byn ligger mitt i gränszonen mellan bördigt jordbrukslandskap och karga strandmarker som förvandlats till tätort. De historiska strukturerna står för en stabilitet i en snabbt föränderlig omvärld.

Nya staden i skogen vid stranden

Vellinge kommun upprättade år 2010 en ny översiktsplan där kommunen har delats in i så kallade karaktärsområden. Kämpinge by hamnar inom området ”den nya staden i skogen vid stranden” som omfattar Höllviken, Ljunghusen och Räng sand, i huvudsak fritidshusområdet. Det beskrivs som ”tallskogsdoftande, strandnära och snabbväxande sommaridyller inne i skogen med långa smala vägar”.

Kämpinge som bymiljö

Som ”gränsby” har Kämpinge by inte minst en mycket nära anknytning till jordbrukslandskapet, ”den goda jorden med sina öar av kyrkbyar och gårdar”. De fria vidderna är viktiga, liksom gårdsmiljöerna med sina lummiga parker och trädgårdar. Kämpinge by anges som bymiljö med restriktiv komplettering. En ny vägsträckning planeras att dras norr om Kämpinge för att avlasta trafiken genom bymiljön.

Verksamhet med historisk anknytning

Det finns behov av att utveckla större rekreationsområden och en större satsning på turism. Dock är det svårt att röra sig i det intensivt odlade landskapet och det finns därför ett stort behov av att öka tillgängligheten för boende och turister. Det kan göras genom att exempelvis anlägga beträdor, cykelvägar och gångstigar i lämpliga stråk. I kyrkbyarna ser kommunen gärna att kompletterande verksamheter utvecklas, gärna med nya kreativa inriktningar för att hålla landsbygden levande och för att gynna kommunens turism. Att förmedla och förtydliga historien i landskapet är något man anses mycket värdefullt. Detta anknyter i hög grad till Almaregårdens verksamhet.

Opåverkad naturlig miljö

Kämpinge by återkommer som gränsby mellan två olika landskapskaraktärer i Det skånska landsbygdsprogrammet. I väster ansluter området Skanör-Falsterbo strandäng som anses vara ett enastående landskap med unika strandängar, rikt på växt- och djurarter. Områdets till stora delar naturliga karaktär opåverkat av moderna inslag gör landskapet särskilt värdefullt.

Almaregården i Kämpinge

Almaregården har legat på samma tomt och kan följas i kartmaterialet sedan slutet av 1600-talet. Själva byggnaderna har naturligtvis ändrats genom årens lopp, bland annat har gården brunnit minst två gånger. Trots detta har gården en stark historisk anknytning till byn och trakten. Här möter gårdens småskaliga, intima miljö det omgivande storskaliga jordbrukslandskapet. Den historiska dimensionen är tydlig; från gården syns både vindkraftverken i fjärran och bronsåldershögen vid havet.

Starten för Almaregården

Familjen Sandgren tog över Almaregården år 1996. Gården har länge kallats Almaregården eller Almares gård efter de tidigare ägarna, Jörgen & Kerstin Almare, men anknyter samtidigt mycket passande till havet ”al mare” (Latin för ”vid havet”). 2005 startade familjen en blomster- och trädgårdsbutik på gården sedan Christina skolat om sig till florist. Två år senare sa Peter upp sig som marknadschef för ett teknikföretag för att istället satsa helhjärtat på det egna företaget Blommor på Almaregården. Verksamheten har successivt utvecklats med allt fler tjänster och produkter. För några år sedan startades en webbutik som erbjuder delar av sortimentet. Investeringar i lokaler, marknadsföring med mera har gjorts efterhand som intäkterna tillåtit och sakta men säkert har verksamheten vuxit och är idag ett flitigt besökt utflyktsmål.

En annorlunda blomster- och trädgårdsbutik

Gårdsbutiken är inrymd i den södra längan som är ihopbyggd med den högresta ladan. I butiksdelens låga, södra länga har spåren av det forna kostallet bevarats med vitkalkade väggar, tegel, ojämnt golv och gödselränna. Här hittar man bland annat växter, krukor, blomsterarrangemang och handredskap. Kontrasten är stor mot ladans imponerande takhöjd där skrymmande redskap och trädgårdstillbehör samsas med jord, gödning, bevattningsprodukter och i stort sett allt som behövs för trädgårdsarbete. Här arrangeras även en välbesökt julmarknad där stämningsfulla miljöer byggs upp. Ladans fasad är klädd med brun plåt, men den ursprungliga träpanelen är bevarad inuti.

Anpassat till det lokala klimatet

Växterna köps som småplantor och är frilandsodlade, vilket gör dem starka och anpassade till det lokala klimatet. Sortimentet omfattar ca 300 sorters perenner, pioner, örter, gräs och klematis. Fruktträd är också en nisch och spaljéträd av fruktträd har blivit något av en specialitet. Den egna, unika äppelsorten Sandkulla har dessutom tagits fram. Intresset för fruktodling har gjort att vi under 2012 anlade en fruktträdgård på 2000 m2 med cirka 40 äppelträd. Många av träden har Peter själv ympat fram.

Tack till:

Ett stort tack till Cissela Olsson på Regionmuseet Kristianstad Landsantikvarien i Skåne, som lyssnade på oss en solig dag i maj 2011 för att sedan göra en djupdykning i arkivet och komma tillbaka med denna fantastiska läsning om oss och Kämpinge by. Texten är i huvudsak skriven av Cissela, men har redigerats och kompletterats av oss själva.

Referenser

Kartor

1684 – Gerhard Buhrmans karta
1699 – Geometrisk avmätning, Kämpinge, Rängs sand
1785 – Storskifte, Kämpinge, Rängs sand
1812–20 – Skånska rekognosceringskartan
1860-talet – Generalstabens karta över Sverige
1910-talet – Häradskartan Malmöhus län
1938–1947 – Flygfotografering av Skåne
1970-talet – Ekonomiska kartan

Litteratur

Campbell, Åke. Skånska bygder under förra hälften av 1700-talet.
Etnografisk studie över den skånska allmogens äldre odlingar, hägnader och byggnader. 1928. 2004

Gillberg, J Lorents. Historisk, Oeconomisk och Geographisk Beskrifning Öfwer MalmöHus Lähn uti Hertigdömmet Skåne. Lund 1765. Faksimilupplaga 1980.

Svenska gods och gårdar. Del IV. Skåne södra delen. Red. Wald. von Sydow och Sten Björkman. 1944.

Nyfiken på mer historia?

Cserhalmi, N. Fårad mark. Handbok för tolkning av historiska kartor och landskap. 1997
Ekstam, U. Aronsson, M. Forshed, N. Ängar. Naturvårdsverket 1988
Ekstam, U. Forshed, N. Om hävden upphör. Naturvårdsverket 1992
Hall, T och Dunér, K. Svenska hus. 1995.
Hidemark, O. Så renoveras torp och gårdar. 2001
Johansson, O. Hedin, P. Restaurering av ängs- och hagmarker. Naturvårdsverket 1991
Kjellin, M (redaktör). Den röda färgen : boken om Falu rödfärg. 2004.
Lepasoon, U. Byggnaders särdrag. 1996.
Pehrson, I. Bete och betesdjur. Jordbruksverket 1992
Rothstein, E. E. Von. Handledning i allmänna byggnadsläran med huvudsakligt afseende
på husbyggnadskonsten. 2003 (nytryck).
Svala, C. Den svenska gården – från torp till herresäte. 1998
Tollin, C. Ättebackar och ödegärden. 1991
Von Friesen, O. Golv, fönster, färg & kalk: hjälpreda i konsten att rusta upp hus och gårdar. 2004.
Werne, F. Böndernas bygge. 1993